ankiochalix

Jag var sen som bara den ner till träningen på Kind i Torsdags, ut med hunden och in på plan så att jag skulle hinna träna lite lydnad innan skyddet. Alix behöver det med tanke på att han har så mycket energi. Jag tränar bara kontroll i skyddet  eftersom han är så het och jag får honom inte att lyssna på vad jag säger, han tycker han kan detta mycket bättre själv.

När jag kliver in på plan , säger Fredrik vår figurant, att idag ska vi träna skyddet tävlingsmässigt, hjärtat hoppar upp i halsgropen, jag och Alix har nämligen haft ett uppehåll sen i oktober, det är ju därför jag nästan fått börja om från början. Mina tankar börjar snurra, hur ska det gå med ronderingen? kommer han att följa mig eller kommer han att tjuva och gå direkt på figuranten? Prestationsångest vad är det för något? Lita på sin hund, va! måste jag det? Har jag någon tilltro till mig själv eller ska jag sätta mig i bilen och åka hem? Aldrig i livet!!! Ge upp vad är det för något, jag är envis som en åsna, och det är sant min hund är mycket bättre på det här en mig, med en annan förare som har erfarenhet av den typ av hund som Alix är så hade de kommit mycket längre än jag och Alix tillsammans, men man lär så länge man lever och vi kommer också att lyckas tillsammans, det är en stark känsla jag har, det tar bara lite längre tid.

Skyddspasset börjar Ove är min tävlingsledare och lotsar in mig på plan, vi ställer upp för rondering, jag kommenderar och han sticker direkt på figuranten, vi börjar om från början, nu gick det fint. Han skötte sig riktigt bra hela passet, det var bara jag som behövde uppfostras för jag hade glömt hela programmet. Men nu kan jag det jättebra! Tror jag!

Träningsmässigt var detta passet jättebra, även om mycket återstår, jag har fått mycket tips och idéer från mina fantastiska träningskamrater, samtidigt som jag känner min hund och vet hur han fungerar, så nu kommer min träning att se lite annorlunda ut i fortsättningen.

Jag måste verkligen säga att vår träningsgrupp är ett riktigt skönt gäng, vi har verkligen roligt ihop skämtar och skrattar, samtidigt som vi tar varandras träning på stort allvar.

Nu så kan man då äntligen träna spår igen efter ett långt uppehåll (början av oktober), Alix älskar verkligen att spåra och dessutom skadar ju inte denna hjärngymnastik en kille som honom med så mycket energi, han blir betydligt lugnare av det.

Jag la upp spåren så att det skulle bli en mjukstart, två stycken hundra meters rakspår (visserligen i kraftig sidovind) med lite olika utformning. Det första spåret la jag godis under varje fotsteg, och efter ca 25 m en liten station med fler godbitar i en hög. Likadant gjorde jag hela det första spåret.

Redan när jag hämtade Alix från bilen visste han vad det var frågan om, när jag satte honom innan spårpåsläppet, och tog fram linan lyfte han på framtassen, precis som han sa skynda på nu att lägga linan under magen så vi kan komma igång någon gång=).

Han tog upp spåret direkt gick med djup näsa och jobbade sig metodiskt fram i spåret, han spårade i drift vilket gjorde att jag fick hålla emot ganska mycket, men det bekom honom inte att jag gjorde mina halvhalter i linan, han fortsatte att spåra på rakt fram med djup näsa, det är verkligen en fröjd att spåra med den killen.

Det andra spåret la jag  upp så att jag gick i 25 m la en godis station, gick 25 m till la en godisstation, gick 5 m la godis i 10 fotsteg och utan i 10, ifall han skulle börja slarva när det inte var godis under varje fotsteg, och naturligtvis för att dämpa farten.
Även detta spår tog han mycket bra, men det märktes att han var lite trött i slutet av detta första spårtillfälle, inte så konstigt när man inte spårat på ett halvår, men ett skyddspass hade han säkert orkat